Åter i livet

Så var semestern över då antar jag.
Första rasten på jobbet, å gud vad skönt det var.
Man är här fysiskt, men mentalt är man fortfarande kvar på gran canaria.

I morgon börjar kvalserien och det känns verkligen i magen.
Nervositeten börjar smyga sig på.
Jag undrar just hur det känns när vi tar minibussen upp till Leksand i morgon eftermiddag.
Öl lär behövas för att dämpa oron, men ändå känns det bättre inför denna kvalserie än vad det gjorde förra året eller året innan eller…
Eller så intalar man sig det bara.
9:e april vet vi, förhoppningsvis är vi färdiga ännu tidigare, färdiga för elitserien kommande säsong.

Från gran canaria kan jag rapportera att tyskar pratar tyska vart än de är.
Som om alla skulle förstå tyska, visst jag kan tyska, men kanske inte alla.
Vi fick en utskällning av en tysk dam, hon tyckte vi borde ta upp håret från gräsmattan.
Det hår som jag avlägsnat från svärfars hjässa.
Tyvärr svarade jag henne på tyska, blir så per automatik tyvärr.
Borde egentligen ha svarat henne på svenska, för att se om hon fattat något.
Om inte kan man juh ta till franskan, de få fraser man kan.
Allt för att påminna tyskarna om 1945, sviter som fortfarande sitter kvar.
Parlevou fransös sievople! ( fint stavat va, men man pratar så iaf, typ).